Ironman Cork 2019

Av Veronica Höiom

Har alltid velat åka till Irland men det har liksom aldrig blivit av! Så när vi kollade runt efter nya Ironman-tävlingar att köra och såg att det skulle anordnas en fulldistanstävling där under 2019 var valet enkelt! Irland here we come (cykelbanan som låg uppe då har blivit modifierad flera gånger med tillägg av höjdmeter för varje gång…).  Jag och Måns landade i Cork på fredagsskvällen och tog en hyrbil och körde de ca 5 milen till en pittoresk liten by vid namn Youghal. Hela atmosfären i byn andades Ironman och det fanns ”Welcome Ironman” skyltar överallt. Läste nånstans att 10% av byns invånare deltog som volentärer! Bodde på ett otroligt mysigt, familjärt ställe, Ahernes of Youghal, som låg mitt på huvudgatan! Ägarna var otroligt vänliga och erbjöd frukost kl 4 på tävlingsdagen (som de själva var uppe och fixade) och även att köra deltagare ner till starten, det kallar jag service! På lördagen var det först registrering och test av banorna som gällde. Solen sken men det var ganska blåsigt.

På plats i Cork

Först ut var lite kort simning i det Keltiska havet. Ganska kallt, runt 13-14 grader och vågigt. Kylan var åndå ok (med neoprenhuva & strumpor) men vattnet var redan nu stökigt och svårt att navigera i. Ungefär samtidgt som vi simmade skickades det ut ett mail från Ironman Europe om att vi skulle räkna med en försenad start samt en nerkortad simning pga det oväder som förväntades under tävlingsdagen… Jaja, inget man själv kan påverka så bara att släppa! Med skallrande tänder hoppade vi upp på cyklarna och körde bort mot monsterbacken Windmill hill. Bara 400m lång men med 22% lutning är den rejält respektingivande!! Måste säga att när vi körde nerför backen dagen innan med bilen blev jag helt kall (av skräck!) och tänkte att det skulle vara omöjligt att cykla uppför den…. Kändes som om risken att välta halvvägs upp var ganska överhängande! Nåja, bara att slänga sig ut i det okända och försöka och upp kom jag, om än med darriga ben och skyhög puls! Måns ville köra en gång till men jag tyckte det räckte med en gång J Tillbaka för en kort löptur, sprang över den bron som man skulle passera 9 gånger under löpdelen. Ganska jobbig den också. Pust! Resten av dagen gick till incheckning, athlete briefing och att äta.

Race-day

Upp kl 4:15 för frukost. Det blåste och var grått ute men fortfarande uppehåll. Onkel Runar med fru Pia (som också skulle tävla) och dotter Sara kom och hämtade upp oss, alltid skönt att ha assistenter när man ska tävla! Precis innan vi var framme vid växlingsområdet började det regna, sedan regnade det precis hela tiden fram tills slutet av löpningen! Satt kvar i värmen i bilen ett tag, vid 5:30 skulle det annonseras om hur det skulle bli med simningen (det gjorde det inte). Vid 6 lämnade vi bilen och gick mot växlingsområdet för att kolla cyklarna och lämna flaskor. När vi såg vågorna på havet och att bojarna fortfarande låg på land förstod vi att simningen skulle bli inställd. Vilket den blev.

Keltiska havet

Istället för simning skulle det bli en time trial-start på cykeln. Lite kaos när alla skulle byta om till cykelkläder! Såg många som gick omkring i sina våtdräkter så länge som möjligt J

Som tur var hade vi ganska låga nummer så vi kom iväg hyfsat tidigt men många fick stå länge i hällregnet innen de fick cykla i väg. Cyklingen var en 2-varvsbana runt den vackra Irländska landsbygden. Synd bara att regnet och imman på viseret gjorde att man knappt såg nånting. Dessutom var asfalten ofta brutalt dålig så det gällde att koncentrera sig på vägen! Publiken var dock fantastisk! Mitt ute i nowhere stod det gäng och hejade! Helt underbara! Hörde av flera som brutit cyklingen och där ortsborna bjudit in dem till deras hem och gett dem mat och värme medan de väntade på att bli upplockade av Ironman-organisationen! Min Gortex-jacka som Måns köpt för ganska många kronor var super så höll mig hyfsat varm på överkroppen. Fötterna ska vi dock inte prata om.

Veronica på sin Argon 18, Cork

Förutom vädret så var banan som sagt riktigt, riktigt tuff. Det märktes också på att det var ovanligt många som inte klarade av cut-off tiderna. Tror det var ca 23% som DNF:ade! Backarna var som sagt många (totalt sett ca 1900m hm), det fanns långa och det fanns branta och varje varv (vid 88 och 178km) avslutades med den brantaste av dem alla, Windmill hill, numer även kallad Windmill hell J. Kände mig oerhört nervös när jag närmade mig backen.. Skulle jag orka? Publiken hördes från lååångt håll och när man väl svängt upp i backen finns inget återvändo. Bara trampa på!! Publiktrycket var enormt!! Kan tänka mig att det är precis så här cyklisterna upplever det på bergsetapperna på tour de France J Folk skrek & sprang med! ”Keep going”, ”go girl”, “you can do this”, you’re amazing”, “looking strong”. Publiken verkligen lyfte mig upp båda gångerna. Andra varvet var det många som gick uppför och jag såg några som föll (eg välte) i backen men som direkt hjälptes upp! Kanske inte det smartaste valet att cykla uppför när man ska springa ett maraton efteråt men vem orkar vara taktisk och benen var nog ganska rökta ändå J. Och det var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma!

Windmill hill, Cork
Windmill hill, Cork

T2:an var en utmaning för sig när man skulle försöka få av sig skor mm med iskalla, stela fingrar. Fick kramp i hela magen när jag skulle kränga av mig de dyblöta strumporna. Sååå nöjd med att jag lagt in ett par torra strumpor i run-påsen!! Har aldrig varit med om att folk stått med värmefiltar framför värmeelement och druckit kaffe/te i växlingsområdet förut. Tyckte jag var ganska långsam (typ 7 minuter) men var en av de snabbaste i min AG… Första delen av löpbanan gick längs stranden in mot centrum så man välkomnades ut på löpningen av en massiv motvind och ett regn som piskade en i ansiktet. Tack för det, moder jord! Här var det bara att gå in i survival mode och gneta framåt! Uppför bron en första gång (bara 8 gånger kvar…) och sen nerför där man passerade målet för första gången. Benen kändes trots den tuffa cyklingen ok men det kändes lustigt att springa på fötter som var helt bortdomnade! Tur att man har varit med förr: så var det även på Stockholm maraton 2012 så jag vet att det funkar ändå J. Bara att kämpa på!

Veronica på löpningen, Cork

Tyvärr tog det alldeles för kort tid innan jag på riktigt började känna av den tuffa cyklingen, kylan och vätan. Kände mig illamående och utmattad och fick ont i kroppen vilket gjorde att jag gick en hel del, inte bara i vätskestationerna (som var planen). Publiken var dock helt underbara. Det var folk överallt som hejade och skrek ens namn! Trots vädret var stämningen obeskrivlig! Under sista varvet slutade det faktiskt regna och efter vad som kändes som en hel evighet fick jag äntligen vika av mot mål. Så lycklig när jag passerade mållinjen! Förmodligen det mest fysiskt ansträngande jag någonsin gjort! Det enda kruxet är att när man väl slutat springa det är då det verkligen börjar göra ont! Haha. Att ta sig de 1,2 km som var mellan målområdet och hotellet tog en hel evighet! Fast vad gjorde väl det när man fick känna sig som en riktig superstar när man långsamt hasade framåt i sin silvriga alu-filt, sin finisher t-shirt och sin medalj! Alla jag mötte grattade och det kom till och med fram folk och kramade om en J. Och när jag kom in i restaurangen som tillhörde hotellet applåderade och jublade alla! Extra kul att Måns vann sin AG och att jag faktiskt blev 5:a i min!! Bara 12 min från en Kona-plats. Jag närmar mig J. Avslutar med lite fakta. Enligt en närliggande väderstation föll det 39mm regn under söndagen den 23 juni. Samma ställe fick 40 mm regn under hela maj månad!!  Så inte konstigt att man blev lite blöt!! Var också många som bröt/missade cut off-tiderna. I min åldersklass kom 63 av 72 anmälda till start och av dessa tog sig bara 37 i mål!! Jag klarade det! J

Lämna gärna en kommentar