Ironman Sweden 2012 – vitt vaselin och lycka

När klockan ringde 0400 på lördagen låg jag kvar en kort stund i mörkret och försökte komma på exakt varför jag höll på med det här. Det var mörkt i rummet, varmt under täcket och Jeanette låg bredvid och andades tungt. Så enkelt att bara stänga av klockan och be be verkligheten dra högaktningsfullt åt helvete. Det tenderar bli så när verkligheten och planen inte överenstämmer. Planen sa att jag skulle vakna efter en natt av djup sömn och jag skulle vara superladdad för det som komma skulle och allt skulle krönas av att jag stod där på kvällen i målfållan med målet uppnått – sub 11 timmar på Skandinaviens första riktiga Ironman tävling. De tidigare två jag kört har varit på samma distans (och samma plats) men har inte varit klassade Ironman.Det var dock mindre viktigt 0400 i lördags. Varför i helvete hamnade jag alltid i situationer som denna?

Insåg snabbt att Jeanette skulle vara måttligt imponerad om jag sa att jag skulle strunta i det för jag var trött efter ännu ett år där Ironman tagit över vårt liv och allt roterat runt träningen. Alla dessa morgnar i vintras där simhallen äntrades 0600 och läng efter längd avverkades till alla pensionärers glädje (nej, Karin, Petra och Carina – jag menar inte er. Ni har fortfarande sisådär ett par sekel kvar), alla långa pass i snålblåsten på cykeln som alla verkade sluta med chokladbollar i Finsta eller löppass där snoren rann ur mig lika snabbt som orken. Det var liksom inte läge att strunta i det och de 4500 kronor anmälingsavgiften kostat.
Ett annan anledning låg bredvid mig med mörbultad kropp och med ett ben upplagt på kuddar efter vad många kallat den värsta vidriga cykelkraschen de skådat. En OS simmare hade sett den utspelas framför sina fötter och omedelbart messat min klubbkompis och frågat om han visste vem Stenquist från Väsby Triathlon var? Det gjorde han….
Kunde liksom inte göra min fru besviken efter att hon övervunnit sina simdemoner under gårdagens sprint triathlon och där hon var långt ifrån sist i simningen (till sin stora förvåning), kraschat rakt in i ett kravallstaket, fortsatt cyklingen med en cykel där styret pekade på klockan två, frambromsarna låg på och där resten av startfältet försvann i fjärran. ”Hon såg helt vansinnig ut Jörgen…fullständigt vansinnig” fick jag höra av en klubbkompis som såg henne kasta sig in i loppet med bloden rinnande från benet. Hon kom i mål på 1.11 och var arg som ett bi medan jag var mest glad för att inte ännu en gång sitta på akuten och förklara för en trött akutläkare varför……Nu låg hon där med ett ben som var blåare än en IKEA påse och minsta rörelse hade fått henne att jämra sig i sömnen. Inte fan skulle jag göra henne besviken…

Stirrade länge på den ensamma tuben med vitt vaselin och kom ihåg punkt nummer ett av tio på den inofficiella ”du vet att du är triathlet” listan.”Du vet att du är triathlet när du har en årsförbrukning av vitt vaselin som överstiger den lokala swingersklubbens”. (sorry men om du är pryd eller kräkmagad så sluta läsa – nu!).
Frukosten utspisades under tystnad i matsalen på vandrarhemmet Svanen och det var idel munkar/nunnor i kompressionskläder som satt hukade över gröt, fil eller vad som nu kunde vara lättspytt. Vi traskade iväg mot transitionområdet 0545 och om jag trodde att vi skulle vara tidiga så misstog vi oss. Området, stort som en fotbollsplan och omgärdat av ett högt trådstaket, vimlade av triathleter och musiken var redan hög och likaså stämningen. Fokus var nu total och vi gick alla in i våra små prerace bubblor. Regnskydden plockades av, vattenflaskor sattes på och vägen in memorerades. Det sisnämnda hade jag inte mycket för visade det sig några timmar senare när jag och min tidigt utvecklade Altzheimer jagade min blå bikebag. Ungefär hälften hade aldrig kört en Ironman distans innan och jag kunde se många jagade blickar. Vet inte om det är så värst mycket bättre av att ha kört ett par innan. Skillnaden är väl mer att vi som har vet hur ont det kommer att göra. Ignorance is bliss…

Vid den nyanlagda bryggan (säkert 200 meter lång) var det ett mindre raveparty som pågick. Helt sjukt klockan 0630 en lördag i Kalmar. Tusentals människor, musiken pumpade ut från högtalare som lärt som en uppskjutning från Kennedy Space Center, stirriga människor i våtdräkter och en låååång kö till bajamajjorna. I bajjamajjorna gör man för övrigt bara nummer två. Nummer ett gör man i våtdräkten i havet för att om möjligt få upp värmen bara lite grand. Funkar hur bra som helst i några sekunder men det är det värt.(Tänk på det ni som lånat en triathlets våtdräkt – mohäääähhh).
I bakgrunden en underbar soluppgång mot ett vacker hav och där Ölandsbron sträckte ut sig i fjärran mot det Öland där vi snart skulle cykla. Kort insim och därefter dom där vidriga sekundrarna mellan det att nationalsången ebbat ut och innan startskottet går på vad som ska bli en mycket lång dag för många. Det vi alla delade var förhoppningen om att nå våra tider, de mål vi kämpat för under så lång tid och för några var det bara förhoppningen om att få kunna passera mållinjen innan musiken tystnade och ljuset slockande efter cut off på 17 timmar. Obönhörligt och definitivt. En sekund för sent och alla dessa timmar skulle vara förgäves. Det finns inga tröstpriser i den här tävlingen.

Pang. Startskottet går och känslan av att befinna sig bland 3200 vevande armar och sparkande fötter på en alldeles för liten yta går inte att beskriva. Det finns inte ord att beskriva en Ironman start. Det måste upplevas. Jag kan säga att det är ljusår från dom lugna fridfulla mornarna i Drängsjön. Det var rent vedervärdigt och jag fick direkt en känsla av drunkningsövningar i vattenhallen på gamla KA1. De 3860 metrar jag simmade var en vattenpolo match som varade i 1.26 och jag vann inte den matchen. Vid varvningen fick jag leta mig in till kanten där jag bottnade för att plocka ut simglasögonen ur ögonhålorna efter en spark (simmade 1500 meter med ett öga där vattnet retfullt kluckade runt men där jag bara inte kunde sluta simma för en en sekund för dom hade någon jävel simmat över mig). Sista biten in till mål ryckte någon till i mitt ben varvid jag stod upp till midjan i leran med kramp i båda benen och sög in luft. Kände mig som ett sjömärke.
Planen var att simma sub 1.20 för att kunna komma under totaltiden 11 timmar men när jag raglade uppför rampen så stod klockan på 1.26. Fan……Simmade tre minuter snabbare förra året och jag är en mycket bättre simmare nu (nåja). Var så arg….Var så arg att jag sprang förbi stället med min blå påse och spenderade sedan alldeles för lång tid med att springa runt för att hitta 356. Alla påsar är ju för helvete likadana och helt plötsligt kände jag mig lika uppgiven som förra året när jag punkterade efter 500 meter utanför Svanen. Till slut hade jag lyckats hitta rätt och ut ur kaoset i det vita ombytestältet. Rullade ut på cykeln ur Kalmar omgiven av ett hav av skrtikade människor. Jag älskade den gamla järnmannen tävlingen men nu sjönk det sakta in vad så många tidigare sagt – en Ironman är något helt annat.
Taktiken innan loppet hade varit en kontrollerad cykling på 5.30. Jag hade inte längre den lyxen. Jag var helt enkelt tvungen att trycka på lite mer. Tog det lugnt ut mot Ölandsbron för att låta magen och balanssinnet lugna sig en smula. Hade dragit på mig armvärmarna men annars cyklade jag som vanligt i det blöta trilinnet och tribyxorna som jag hade haft under våtdräkten. Torkade snabbt i fartvinden. När jag kom upp mot Ölandsbron såg jag vådan av att komma upp sent från simningen. Ett pärlband av cyklar med tio meters lucka och en drös motorcyklar med race marshalls som kontrollerade att man inte draftade (låg för nära. Alla ska cykla på samma villkor). Blev tvungen att planera omkörningarna noga och det blev lite av att hoppa mellan olika snabba grupper och överväga vilka jag skulle hänga på. Tryckte på bra men bibehöll noga kontrollen. Hade inte med mig något att äta och en av mina vattenflaskor var fylld med innehållet från 6 stycken Dalblads gel. Mycket lättare än att sitta och öppna förpackningar med munnen i 35-40 knyck. Vid varje aid station, vilka f.ö. var suveränt placerade, organiserade och bemannade så tog jag alltid en halv powerbar och vid varannan bytte jag ut en tom flaska. Höll mig hela tiden någorlunda påfylld och dippade aldrig riktigt. Det var först mot slutet närt jag kände att magen började bli uppblåst och orolig av sportdryck som jag tog en flaska coca cola. Coca cola är banne mig det bästa som gjorts för uthållighetsidrott!!!! Socker, vätska och koffein i en vacker symbios! Rena rama go juice som får vitt pulver från colombia att framstå som det vansinne det är. Lika lätt att få en rush genom att fara fram i 40 blåst över Ölandsbron på kolfiberhjul tillsammans med andra likasinnade adrenalinjunkies.

Min hjärna började nu spela lite spratt med mig när vi cyklade runt nortr om kalmar. Hade ingen klocka med tidtagning utan bara Jeanettes avlagda gamla Polar. Ungefär en sån där klocka där Mickey Mouse pekar på timmar och minuter. Jeanette har familjens alla nya klockor (två Garmin och en Ironman klocka) inklusive den jag fick i present av henne. Be mig inte förklara hur det går till för jag har ingen bra förklaring…Fråga Jeanette…Hon har säkert en bra förklaring….
Försökte räkna ut hur länge jag hade cyklat men hjärnan hade vid det här laget börjat hamna i reprtilstadiet och jag kunde banne mig inte räkna ut hur lång tid det gått eller hur lång tid jag hade kvar innan jag bara måste påbörja löpningen för att åtminstone kunna slå mitt pers från förra året på 11.33. Det hela undelättades inte av att jag inte visste hur långt det var kvar. Allt som fanns var att trampa, äta, dricka och fokusera på nuet.

Det finns nog ingen triathlet som inte är färdig med cyklingen efter 180 km på en liten tunnhård sadel och där vadderingen i byxorna är lika tunn som en libresse binda. Det finns fler likheter men dom tar jag inte upp här. Spände upp skorna och cyklade sista biten med fötterna ovanpå skorna. Av cykeln och alltid lika intrressant att springa genom transition på vingliga ben. Insåg nu att jag ändå, trots en erbarmlig simning, hade en chans att gå under 11 timmar. Cyklingen gick på ca 5.15 med ett snitt straxt under 35 k/h. Skulle bara springa ett marathon först.

Det är ungefär nu som verkligheten tenderar komma ikapp. Sug på den. Du har arbetat intensivt i vad som troligen är fler timmar än en duktig motionär tränar på mer än en vecka inför en klassiker och nu ska du på vingliga ben ta dig an det som normalt är det som av många medelåldersmän betraktas som mandomsprovet över alla. Det som man anmäler arbetskamrater till och innerst inne hoppas att dom bryter och som dom lovar att dom aldrig mer ska göra när dom gråtandes tar sig över mållinjen. Det finns inget glamoröst över en Ironman mara. Tro mig…Mina två förra har gått på 4.12 respektive 4.14 och dom gjorde precis skitont.
Maran var upplagd på tre varv där två var på 15 km vardera och det sista på 12 km. Ungefär en halvmil gick inne i det i övrigt avstängda centrum och ett par kilometer inne på stadens gågator mellan kravallstaket. Det finns inte ord för att beskriva känslan av att springa gatlopp mellan tiotusentals applåderande och skrikande människor. Det var som någon sa så osvenskt att det inte gick att sätta ord på det. Jag har aldrig någonsin upplevt något liknande och håret ställde sig på armarna och benen fick mer kraft från publiken. Restaurangerna var fullsatta och överallt dånade musiken. Ironman febern hade drabbat Kalmar och alla hade förvandlats till festande zombies. Undrade i mitt stilla sinne hur många som kanske fattade beslutet där och då på en restaurang att nu fick det räcka med ölmage och högt blodtryck.
Det är alltid lika jävligt. Av någon outgrundlig anledning ska man alltid passera målområdet mellan varven och detta var inget undantag. Samma jävla sadist hade tänkt till här och inspirerats lite extra. Målrakan var ca 1000 meter och sista 100 gick på en blå matta omgiven av läktare på båda sidor med ett skränande publikhav. En Ironman portal att passera under, en storbildskärm där du ser dig själv, ett hav av supportcrew, medaljer på ett bord och en speaker från USA som var fullständigt vansinnig. Problemet var bara att där den blå mattan började så delade sig banan och en vakt stod och kontrollerade att du hade ett grönt och ett rosa band på armen. Endast då skulle du släppas in genom pärleporten till paradiset. Vi andra fick ta höger och springa parallellt med målrakan precis under publiken och sedan vika av ut i evigheten. Två varv och sedan, äntligen ut på det sista med ett grönt och ett rosa band. 12 kilometer och jag löpte bättre än jag någonsin gjort förut. Fullständig kontroll! Sög kraft ur mina medtävlande som hade ett grönt band och, stackars satar, de som inte hade något band alls. Lidande blickar som pendlar mellan ditt ansikte och dina armar. Ett leende tillbaka, en nick och ett uppmuntrande ord. Det är så det fungerar. Förbrödningen är total och lidandet gemensamt. Vågade inte trycka på då jag fortfarande kände att min hälsena inte fungerade som den skulle och lovade mig själv att gå till läkare i höst för att en gång för alla bli av med problemet. Ville inte riskera något på kullerstenarna. Räknade febrilt och insåg med en lät eufortisk känsla att det skulle gå vägen – sub 11 med marginal att gå sista biten om allt sket sig. Det går inte att ta ut något i förskott. En kilometer kan vara en evighet och det finns oräkneliga exempel på hur allt förlorats den sista biten. Tittade upp mot himlen, tänkte på min lillasyster som förlorade kampen mot cancer men som för alltid finns där, tänkte på Filippa och Tilde och på min underbara fru som försakat så mycket och som jag visste väntade på mig i målet.
Ni som tävalde i lördags vet hur det känns att springa den där sista kilometern mot målet och ni som inte gjorde det kan bara tro mig när jag säger att det är obeskrivbart. Lycka sköljer genom kroppen på ett sätt som är svårt att förklara och mången stark man och kvinna har gråtit som ett barn. Själv tittade jag bara mot klocka och insåg att jag sprang in på 10.38 och hur jävla sjukt det än låter som var nästa tanke på vilken tid jag skulle ha kunnat klara om jag sinte simmat så sabla usligt. Min mara var även den ett nytt pers på 3.47 och det efter en lång dag.

Letade febrilt i havet efter Jeanette och till slut fick jag krama om den som är min största supporter här i livet. Fick klart för mig att alla klubbkamrater hade klarat sig, många hade slagit personligt rekord och stackars M som kraschat på cykeln var skadad men i övrigt välbehållen. Vi hade genom Anna M hamnat på pallen i SM och glädjen var total.
Även här kan jag inte komma ifrån skillanden mellan den härliga järnmannen och en Ironman. När jag fått medalj runt halsen kom en trevlig ung tjej fram och la sin hand på min skuldra och meddelade nyktert att hon var eskortt till athletes garden. Jaha sa jag, tackade men förkunnade att jag mådde så bra så det lilla flickebarnet kunde hjälpa dom som behövde det. Hon log och sa att det var order från organisationen och att hennes hand inte skulle lämna mig förräns jag var omhändertagen. Jag misstänker att hon innerst inne la till ett vare sig du vill eller inte gubbe. Athletes garden var precis det som det lät. En hel gata, avspärrad från pöbeln, och efter avprickningleddes jag förbi en pool fylld med isvatten och trötta triathleter (såg vilka som satt där med salig blick, tänkte på vad jag gjort i mina tribyxor och bestämde mig för att inte dela lyckan med dom). Hann knappt säga att jag skulle vilja ha min påse med torra kläder förräns någon satte den i min famn ( här behövde man inte vänta i kylan som på andra motionstävlingar. Man tittade i förväg vilken nummerlapp som kom och plockade fram påsen. Hepp!), visade sedan in i ett stort tält och insåg att detta var paradiset. Massage till vänster och rakt fram ett långt långt bord där personal öppnade flaskor med öl, dricka, skar pizzaslices för glatta livet, glasskålar stora som guldfiskskålor med godis etc etc. Satt en lång stund och njöt med en kall öl, pratade med kamrater och såg en och annan som inte mådde fullt så bra.
That´s it – Ironman 2012 var avklarad och nu får man fundera på om man kanske inte skulle lära sig att simma för en gångs skull. Kan ju vara bra…..

//Jörgen Stenquist M45-49