Tio, Tio, Tio

Jag såg 40 kilometers skylten, sneglade på min klocka som visade 9:50. Jäklars då! Ett mirakel, jag kanske skulle hinna innan tio-slaget men då var varje sekund dyrbar. Skulle jag chansa på att skippa sista vätskekontrollen? Nja, efter att ha varit på bonk-nivå så ville jag ogärna chansa. Det fick blir sportdryck. Jag sträckte sedan på mig och försökte med lite armpandling kickstarta igång ett löpsteg. Näst sista kilometern på 5:07, skärpning, 1,2 km kvar. Hamnmagasinet syntes vid horisonten, förbi rondellen, förbi gamla växlingsområdet och ner på gatan. Jag sprang på bra nu, driven av förtvivlan att sluta med någon sekund över tio timmar. Då kom jag på att jag knäppt tiden en bit innan startskottet. Jag springer förbi familjen med bara en vinkning, inget gullande denna gång. När jag passerar klacken med Juretic ropar Robban att jag har 1:30 kvar, jag kommer ut på upploppet och den starka motvinden, tar av kepsen som håller på flyger av och trycker på. Speakern ropar mitt namn och att jag ser ut att komma in under tio, ser så mållinjen och klockan att den just slagit om till 9:59, det går. Med en sista suck passerar jag mål på 9:59:30. Jäklars då, det gick. Jag hade klarat min tionde IM på sub 10!

Det började som en tokig idé. Egentligen skulle jag köra Kalmar-sprinten och kortdistans i år. Kort och hårt, något annat hann jag ju inte med. Så pratade Åsa med våra bekanta som vi skulle bo hos i Kalmar och på lek frågade vad jag trodde jag skulle kunna köra på, en timme på simningen, sex timmar på cykeln och drygt fyra på löpningen borde gå, alltså elva timmar. Svaret var, ja men det är ju så inte illa, varför kör du inte då? Eftersom tanken, utmaningen kittlade anmälde jag mig den 18 juli, tre dagar innan sista anmälan gick ut. Tre långpass hann jag med, en långlöp på 1:50, en 24-milare på cykel, efter den visste jag att jag skulle nog greja en bättre tid om jag var smart än 11 timmar och ett långsim i Sundsvall med dräkt på 4300m. Mer långkörning hanns inte med, det skulle ju vilas och toppas också med knappa tio dagar kvar…

Resan ner var ett pers, uppladdningen obefintlig. Tyra passade på att nästan nog kräkas ner Nigges föräldrar på fredagen vid simområdet när vi fikade i godan ro. Jag fixade iordning min cykel vid nio på kvällen när barna nattats. Fördelen å andra sidan var att jag för första gången i mitt ironman-liv sov utan nervositet. Jag var bara skittrött på svenska.

Tävlingsdag, upp klockan fem. Lite gröt och mackor sedan iväg. Vära värdar skulle upp de med de jobbade som vätskelangare på cykelbanan. Jag checkade in, plockade ihop grejorna, morsde på andra Väsbytriatleter och knatade ner till vattnet. Där kom chocken, det sades att det var 16 grader. Hmm, jag undrar nog. Arrangören hade ändrat banan så vi höll oss inne i hamnen och skulle varva vågbrytaren fyra gånger. Efter en kort uppvärmning där jag funderade på att bryta, så kallt kändes det, var det bara att gå ut i vattnet längst fram och invänta start.

I vanliga fall i mitt gamla liv skulle jag ha placerat mig med Ted Ås o Co för att gå med första klungan, nu var jag lite loj eftersom jag kände mig som en åskådare på denna tävling. Starten gick jag vevade igång lite halvmakligt och kom med en lite grupp på fem-sex pers. Det var vågigt ut och jag har aldrig svalt så mycket vatten. Varvningarna gick bra, tappade lite på vattenlöpet men kunde täta enkelt. En viss nr fem envisades med att slå mej i huvudet så jag blev sur och gav igen, han förstod vinken. Vid tredje varvet splittrades gruppen när vi skulle navigera genom alla långsamma varvade simmare. Jag och en anna kille fick köra solo sedan. Kom upp på 57:43 som tolva, det här var ju enkelt.

Ut på cyklingen var det ingen i synhåll första tio minutrarna innan en ström av tävlande började bränna förbi. Sammanlagt skulle en fyrtio pers gå om under mina styva fem timmar. Jag höll mig till min effektmätare och målet på 200W, dvs ca 70% av min tröskeleffekt och växlade flitigt och höll tillbaks lusten att haka på dom enstaka grupper som höll en fart som frestade. Idioterna från ”Puppy”-triathlon blockerade vid tillfälle banan när de filmade o hängde ut ur en bil. Första varvet på 195W, andra på 197 och sista på 196W. Jag åt, drack och stretchade då och då.Ryggen som straffade ut mig sist 2007 var okej. Magen var lite orolig på sista varvet men efter en paus med energifyllandet blev den bättre. Vid varvningarna såg jag Väsbyklacken, speciellt Nigge o Jimmy.

In för växling såg jag att min klocka bara var 6:19, oj då. Det här kan bli en riktigt vass tid. Jag sprang iväg i en behaglig fart och tog mellantider, strax under 4:30 per km. Ha, busenkelt. På första 7 km hade jag passerat 8 medtävlare, lite som i ”fornstora” dagar. Säg den lycka som varar länge, efter en timme började sakta energin rinna iväg, 4:30 blev 4:45 och sedan knappt 5 minuter. Halvmaran gick på 1:41 och helt plötsligt hade jag sprungit min längsta sträcka sedan Kalmar 2007. Med energibrist, sjönk pulsen och vid tre mil var det tomt. Kroppen skrek och det var game over. Jag drog upp gummibanden vi fick för varvningen högt upp på överarmen så den skar in och gjorde ont, det var skönt att få något annat att tänka på än smärtan från benen. Jag började gå, flåsande – med blodsocker nere under tånaglarna kan en promenad vara jobbigt också. Nu tog en kilometer 7-8 minuter. Efter en stund övergick jag till att gå 2-3 minuter och sedan lunka resten till nästa kontroll. Mina gels var slut för länge sedan, hade bara med mig fyra (när jag sprang som bäst hade jag tre per varv – ville jag inte springa bra iår? Dummkopf!), Lelle Moberg såg mig lida och langade mig en i min nöd. Kilomterarna tickade långsamt, jag sneglade på klockan och insåg att jag inte skulle gå under tio timmar. Jag var arg, sur, ledsen, trött, grinig, uppgiven allt på en gång, men jag gick o lunkade stadigt framåt. Snart var det bara sista biten kvar.

//endre